Steganalys är en analysteknik som används till att beskriva ackordens förhållande till tonarten de går i. Steganalysen kan användas i alla musikgenrer, men den är som mest användbar inom jazz. I de flesta andra genrer är det lämpligare att använda funktionsanalys.


1. Steganalys
Steganalysen består av att man bestämmer vilket steg i en viss tonart som de aktuella ackorden ligger (har sin grundton) på. Steget indikerar hur stort avståend det är från tonartens grundton till ackordets. Stegen skrivs med romerska siffror och utgår från en durskala bildad från tonartens grundton.

Hitta tonarten
Det första man ska göra när man ska göra en steganalys är att ta reda på vilken tonart musikstycket som man vill analysera går i. Det finns en guide till att hitta tonarten här.

Bilda en durskala från tonartens grundton
Därefter ska man bilda en durskala från tonartens grundton - även om musikstycket går i moll! Grundtonen är densamma som tonartens namn, dvs. om tonarten är D-dur eller D-moll, så är grundtonen d. Om tonarten är D-dur ska man därför bilda en D-durskala, och om tonarten är F#-moll ska man bilda en F#-durskala.
I artikeln om skalor kan du lära dig hur man bildar en durskala från en given grundton. Du kan också välja det lata sättet: se på översikten över alla durskalor här och välj skalan med den grundton du har hittat.
Det kan vara en bra idé att skriva ner skalan på ett papper, så att du har den framför dig medan du gör steganalysen.

Sätt stegtal på skalans toner
Nu ska varje ton i skalan man har kommit fram till få ett stegtal. Stegtalen skrivs med romerska siffror: I (1), II (2), III (3), IV (4), V (5), VI (6) och VII (7). Grundtonen får stegtalet I, nästa ton får talet II, osv. Här är C-durskalan och dess stegtal:


Principen är densamma för alla durskalorna, dvs. tonerna skrivs med stegtal från I till och med VII, med I på skalans grundton. Alla durskalorna består av 7 olika toner, och man använder därför inte fler än 7 olika stegtal. En ton räknas som samma ton oavsett vilken oktav den är i - därför är det ingen skillnad på exempelvis två c:n i var sin oktav.

Själva steganalysen
Nu ska varje ackord i musikstycket ges ett stegtal. Ackordets stegtal är det steg i skalan som dess grundton ligger på, dvs. om ackordets grundton ligger på steg IV i skalan, ska det ha stegtalet IV. I C-dur får ett D-dur ackord på så sätt stegtal II, då tonen d är ackordets grundton och ligger på steg II i C-durskalan.
Det spelar ingen roll vilken typ av ackord det handlar om, så länge grundtonen är densamma. Stegtalet är i C-dur alltså II, oavsett om det är D-dur, D-moll, D-dim, D7 eller något annat. Stegtalet beror heller inte på vilken ton ackordet har i basen. Ett D-durackord kan exempelvis ha tersen (tonen fiss) i basen, utan att det ändrar på dess stegtal.

Nedan är ett exempel på en enkel steganalys i F-dur. Lägg märke till att tonarten skrivs ut före steganalysen med en fyrkant eller cirkel runtom.


Det kan hända att musikstycket man analyserar använder ackord vars grundton inte tillhör den gällande durskalans sju toner. I C-dur kan man till exempel stöta på ett F#-durackord, och tonen fiss finns som bekant inte med i C-durskalan. Om ett ackords grundton inte är med i durskalan är den härledd av en av durskalans toner. En ton som inte är mer i durskalan är en härledning av den ton i durskalan som har samma första bokstav som tonen själv. I C-dur är tonen fiss därför en härledning av C-durskalans fjärde steg, f (eftersom båda börjar med bokstaven f) och i Eb-dur är tonen e en härledning av Eb-durskalans första steg, eb (eftersom båda börjar med bokstaven e).

Om ackordets grundton ligger en halvton över den ton i durskalan som den är härledd av noteras ett # innan stegtalet, exempelvis #I, #IV, #VII.
Om ackordets grundton ligger en halvton under den ton i durskalan som den är härledd av noteras ett b innan stegtalet, exempelvis bII, bV, bVII.

Nedan är en kort steganalys i C-dur. Lägg märke till att fiss är en härledning av C-durskalans fjärde steg (f), och att tonen ligger en halvton över den ton den är härledd av; därför noteras ackordet med ett #. Ackordet Ab noteras med ett b, eftersom det är en härledning av C-durskalans sjätte steg (a) och ligger en halvton under.


Nedan visas C-durskalans steg och deras härledningar. Det översta exemplet är alla härledningarna en halvton över C-durskalans steg, medan det nedersta är alla härledningarna en halvton under C-durskalans steg.




2. Ackordkvalitet
När man gör en steganalys noterar man i regel också ackordkvaliteten, dvs. ackordets typ (dur, moll, septimackord, mfl.), efter stegbeteckningen. Det gör steganalysen lite mer detaljerad, men i gengäld kan man då också se om ackordet är exempelvis dur eller moll, vilket i många fall kan vara ganska relevant.
Ackordkvaliteten noteras med hjälp av samma symboler som används i vanlig ackordnotation. Nedan visas alla de olika symbolerna med steg I som exempel.


3. Ackordets baston
Alla ackord kan egentligen ha vilken ton som helst annan än grundtonen i basen. Man kan visa att ackordet har en annan ton än grundtonen i basen genom att skriva en liten siffra som anger bastonens steg i förhållande till skalan som hör till ackordet under stegbeteckningen. Om tersen är i basen noteras därför en trea under beteckningen, kvinten en femma, septiman en sjua, sänkt kvint b5, sekunden en tvåa, osv.:

Man använder bara # och b i notationen om bastonen ligger utanför skalan som hör till ackordet. Ett I-stegsackord med stor septima i basen noteras därför med en sjua, eftersom septiman antas vara stor i normalfallet. Ett V-stegsackord med liten septima i basen noteras också med en sjua, eftersom den septiman antas vara liten i normalfallet.

Om det är en förhållning i basen som löses upp noteras de två bastonerna åtskilda med ett vågrätt streck. Exempelvis noteras en kvartsförhållning som upplöses i basen (dvs. kvarten upplöses till tersen) med 4-3 under stegsymbolen: