Musikipedia: Musikteori

Solmisation (även kallat solfège) är en musikpedagogisk teknik som bland annat används när man tränar prima vista-sång (sång från notbladet). Tekniken går ut på att man knyter en stavelse och ett handtecken till varje ton i en given tonart. Det finns tre olika solmisationsmetoder:
- fixerad solmisation, där varje ton alltid har samma stavelse knuten till sig, oavsett tonart.
- tonika-do-solmisation, där tonernas stavelser anpassar sig efter stegen i tonarten.
- relativ solmisation, som tonika-do-solmisation, men utan skillnad mellan dur- och molltonarter.

Fixerad solmisation används sällan, då den inte är särskilt användbar i praktiken. Den här artikeln utgår därför ifrån tonika-do-solmisation och relativ solmisation. Stavelserna i durtonarter (avsnitt 1) och handtecken (avsnitt 3) är likadana i båda metoderna. Det är bara i molltonarter (avsnitt 2) som de två metoderna skiljer sig åt.


Var och en av de tolv halvtonerna tilldelas en stavelse. Stavelsen hör ihop med ett bestämt steg i en tonart, och är inte fast knuten till en viss ton. Stavelserna är därför desamma för varje steg i alla durtonarter, medan vilken ton varje stavelse hör ihop med beror på tonarten. Stavelserna bildas med utgångspunkt i en durskala:


Det första steget i durskalan (grundtonen) kallas 'do', det andra 're', och så vidare. När man har gått hela oktaven börjar man om från början. Stegen har alltså samma stavelse i alla oktaver. Eftersom stavelserna är desamma i alla durtonarter kunde i exemplet ovan i C-dur lika gärna ha varit i B-dur eller Ab-dur.

Genom att sätta ut eller återställa ett förtecken för en av tonerna i durskalan kan man höja eller sänka steget (tonen) med en halvton, och på så sätt få en ny ton. De skalstegen kallas för härledningar, eftersom de är härledda ur en av de sju olika tonerna i durskalan.
#-härledningarna benämns med följande stavelser:


b-härledningarna benämns med följande stavelser:


Det sänkta sjunde steget, 'te', kan också kallas 'ta'. Det finns ingen skillnad i vilken av de två stavelserna man använder.
Stavelserna 'te', 'le', 'se' och 'me' uttalas 'tä', 'lä', 'sä' och 'mä'.

I molltonarter beror stegens stavelser på om man använder tonika-do-solmisation eller relativ solmisation.

Tonika-do solmisation
I tonika-do-solmisation har alla steg och deras härledningar samma namn i durtonarter såväl som i molltonarter. Molltonarterna använder dock normalt inte samma steg som durtonarter, eftersom det är skillnad på en mollskala och en durskala. I en mollskala är de tredje, sjätte och sjunde stegen normalt sänkta en halvton i förhållande till en durskala. Därför ges de stegen namn som om de var härledningar av ett av durskalans steg. Stegens stavelser i en mollskala blir då:


Stegens stavelser är desamma i alla molltonarter. Stavelserna 'te', 'le' och 'me' uttalas 'tä', 'lä' och 'mä'.

Relativ solmisation
Relativ solmisation bygger på det naturliga förhållande som finns mellan en durtonart och dess parallelltonart i moll. Alla durtonarter har en motsvarande tonart i moll med samma antal kors- eller b-förtecken. Molltonarten bildas från durtonartens sjätte steg, 'la', och använder samma tonmaterial som durtonarten.
I relativ solmisation utgår molltonarterna från stavelsen 'la'. Man flyttar bara alla stavelser i durskalan sex steg bakåt, så att 'la' nu blir det första stegets stavelse:


Det är alltså samma sak som att sjunga en durskalas stavelser, men att man börjar sjunga på det sjätte steget.
Stegens stavelser är desamma i alla molltonarter.

Relativ solmisation är den lättaste metoden att lära sig, eftersom man inte behöver tänka på om ett stycke går i dur eller i parallelltonarten i moll. Man kan med denna metod helt enkelt bara sjunga alla stycken som om de går i dur. Om ett stycke exempelvis har ett fast korsförtecken, kan man sjunga den i G-dur, utan att tänka på om den faktiskt går i G-dur, eller egentligen i parallelltonarten E-moll. Tonernas stavelser är nämligen desamma i båda tonarterna.

Fördelen med tonika-do-solmisation är att man med den metoden får en bättre förståelse av tonaliteten i ett stycke. Något av det mest grundläggande i det dur-moll-tonala systemet (som vi använder i västvärlden) är förhållandet mellan det femte steget (dominanten) och det första (tonikan), samt användandet av ledtoner. I tonika-do-solmisation kallas det femte steget alltid 'so', och det första alltid 'do' - både i dur- och molltonarter. Ledtonen till grundtonen (det sjunde steget) kallas alltid 'ti', och har därför också alltid samma handtecken - ett tecken som symboliserar en spänning mot det första steget (man pekar mot det första steget). I relativ solmisation har de första, femte och sjunde stegen olika symboler och stavelser i moll- och durtonarter. Det skapar en inkonsekvens i användandet av stavelser och tecken sett ur en tonal synpunkt.

Till varje solmisationsstavelse hör ett handtecken. Från början fanns det bara tecken till de sju tonerna i durskalan. Det är inte särskilt praktiskt, eftersom mycket musik använder en eller flera härledningar av durskalans toner, som det då saknas tecken för. Därför har det på senare tid gjorts flera försök att hitta på tecken till härledningarna också.
I Sverige används vanligen handtecken till durskalans sju steg, samt till härledningarna 'fi', 'si' och 'te':


Det översta 'do':et tecknas i ögonhöjd, och det nedersta i navelhöjd. De övriga tecknen görs mitt emellan de två, med jämnt avstånd mellan varje. På det sättet kan man fysiskt visa tonhöjden med hjälp av handtecknen.

Det saknas dock handtecken för en del av durskalans härledningar. I många fall kan man klara sig utan dem, men det finns stycken som använder härledningar som ännu inte har tilldelats några tecken. Om man använder tonika-do-solmisationsmetoden, och har ett stycke i moll, kommer man exempelvis att sakna ett tecken för det sänkta tredje steget 'me'.
Det finns inte någon universell standard för vilka handtecken man använder för de stegen. Virginia Tech Department of Music har dock uppfunnit ett system som innehåller handtecken för nästan alla av durskalans härledningar:



Systemet är dock inte helt problemfritt. Handtecknet för 'di' är samma som det vi normalt använder för 'fi' i Sverige. Det kan skapa viss förvirring. Förvirrande kan det också vara att flera handtecken är svåra att skilja från varandra, till exempel 're' och 'ri', samt 'la' och 'li'.

Solmisation är för många ett viktigt musikpedagogiskt redskap i sång- och gehörsundervisningen. Tonernas stavelser är desamma i alla tonarter, och det kan hjälpa en att memorera tonernas sammanhang i förhållande till varandra, till harmonierna och till grundtonen i en given tonart. Man vänjer sig vid hur ljudet av ett visst steg (en viss stavelse) är i en given tonart, och man kan därför lättare identifiera och sjunga en bestämd ton skriven med noter.
Handtecknen visualiserar tonerna, belyser förhållandet mellan dem, och visar fysiskt hur hög en ton är i förhållande till en annan. De kan användas som ett sätt att bli medveten om skalstegens relativa sammanhang. Dessutom kan tonlängd, frasering, dynamik och insats visas med handtecknen, som därför också kan användas vid dirigering. I stället för noter kan körmedlemmarna bara titta på dirigenten för att se vad som ska sjungas. Den metoden är särskilt vanlig bland Kodály-inspirerade körer.