Normalton kallas den ton som både akustiska och elektriska instrument stäms efter idag. Den är fastställd på ettstrukna a (förkortas a') och bestämd till 440 Hertz (Hz), det vill säga 440 svängningar per sekund.


Tidigare i historien, innan den standard kom till som idag kallas normalton, förekom många olika toner att stämma efter. De kallas idag ofta kammartoner för att skilja dem från den nutida normaltonen, men beteckningen normalton ses ibland urskillningslöst om alla historiska stämtoner inklusive den nutida. I den här artikeln används för enkelhetens skull endast benämningen normalton.

Innehåll

1. Nutid
Normaltonen är idag bestämd till 440 Hz, och det är en väletablerad norm i större delen av världen, särskilt i väst. De allra flesta instrument, både akustiska och elektriska, stäms därför efter en normalton på 440 Hz.

Trots det, stämmer många symfoniorkestrar sina instrument efter en normalton på 442, 443 eller 444 Hz, då det ger en ljusare och mer glänsande klang på i synnerhet stråkinstrumenten. I Sverige och Tyskland stämmer en del symfoniorkestrar efter en normalton på 443 Hz, och även i Danmark, Östeuropa, USA, Japan, England och många andra länder är 442-444 Hz på väg att vinna mark bland symfoniorkestrar. Många konsertsalar har därför flera flyglar i olika stämningar stående, eftersom en flygel inte mår bra av att stämmas upp och ned för ofta.
Bland storband och andra ensembler utanför den klassiska världen, stämmer man i stort sett alltid efter en normalton på 440 Hz.

2. Historia
Normaltonen har en lång och komplicerad historia bakom sig, och i det här avsnittet nämns därför bara det viktigaste. För mer information finns intressant läsning i boken A history of performing pitch: the story of 'A' (Bruce Haynes, Scarecrow Press, 2002).

Historiskt har normaltonens frekvens varierat mycket, både vad gäller tid, plats och musikinstrument. Till och med inom en och samma stad kunde normaltonens frekvens variera. Det har man kommit fram till genom att studera de redskap som tidigare användes till att stämma efter (stämflöjter och stämgafflar), och genom att studera en stor mängd äldre musikinstrument. Man har till exempel hittat en engelsk stämflöjt från 1720 med a' stämt till 380 Hz, och man vet att de orglar som Johann Sebastian Bach spelade på i Hamburg, Leipzig och Weimar hade a' stämt till 480 Hz. Det är en skillnad på omkring fyra halvtoner!
Sett över hela historien har det funnits en tendens för normaltonens frekvens att bli högre och högre, bland annat för att en högre normalton ger en ljusare och mer glänsande klang på stråkinstrument.

Det är väldigt opraktiskt att ha olika stämda normaltoner, eftersom det låter falskt om musiker med instrument stämda efter olika toner spelar tillsammans. Det krävs därför att alla musiker stämmer sina instrument efter samma normalton om de ska spela tillsammans i harmoni, men eftersom instrumenten ofta var byggda med olika normaltoner som utgångspunkt, var det både besvärligt (eller helt omöjligt) och i flera fall också skadligt för musikinstrumenten att stämma dem efter toner de inte var byggda för. Samtidigt hade normaltonen på vissa ställen blivit så hög att sångarna nu hade svårt att sjunga vissa av de sånger som de tidigare hade klarat av utan problem.
De två komplikationerna gjorde att det snabbt uppstod ett behov för att standardisera normaltonen, åtminstone inom varje stad eller varje land.

Den franska matematikern och fysikern Joseph Sauveur (1653-1716) var den första att föreslå en universell normalton, när han i början av 1700-talet föreslog att normaltonen bestämdes till 427 Hz. Det slog dock aldrig igenom, och först över hundra år senare, den 16 februari 1859, bestämde Frankrikes regering, som det första landet i världen, att normaltonen skulle fastställas till 435 Hz. Den normen spred sig även utanför Frankrike, när man på en internationell konferens i Wien 1885 antog den franska normaltonen på 435 Hz som internationell standard.
Redan 1896 valde England dock att istället erkänna 439 Hz som normalton. Det gjorde man för att det felaktigt hade uppstått mätteknisk förvirring kring de tidigare 435 Hz.

1917 bestämde American Federation of Musicians (amerikanska musikerförbundet) att normaltonen skulle ligga på 440 Hz istället för dåvarande 435 Hz. Det accepterades av den amerikanska regeringen 1920, men slog inte igenom i Europa förrän 1939, då man på en internationell konferens i London beslutade att använda 440 Hz som internationell normalton. Det beslutet följdes av International Organization for Standardization (ISO), som 1955 antog normen på 440 Hz i ISO 16. Normaltonen blev kvar i uppdateringen av ISO 16 som gjordes 1975, och är än idag bestämd till 440 Hz.

3. Övriga toner
När normaltonens frekvens är fastställd ska sedan alla de övriga tonerna på ett musikinstrument naturligtvis stämmas, dvs. ges en frekvens. Tonerna har genom tiden stämts efter många olika stämningssystem, bland annat pythagoreisk stämning och medeltonsstämning.
Idag används det man kallar liksvävande stämning, där frekvensavstånden mellan alla halvtoner stäms lika stora, och frekvensen fördubblas vid varje oktav. Med de två kunskaperna, och med normaltonens frekvens som utgångspunkt, kan man stämma alla de övriga tonerna. Läs mer om hur den liksvävande stämningen är uppbyggd här, eller se en översikt över frekvenserna för varje ton på ett piano stämt i liksvävande stämning här.