Modulation betyder ett byte av tonart. När ett musikstycke byter tonart säger man att det modulerar. Man skiljer mellan en modulation, som är ett långvarigt tonartsbyte, och en tonal utsvävning, som är ett byte av tonart på några få takter. Modulationer och tonala utsvävningar är viktiga att kunna känna igen, särskilt i samband med harmonisk analys.


1. Kännetecken för en modulation
En modulation kan i regel kännas igen på två saker: genom en ändring i musikstyckets ackord, och/eller en ändring i de toner som används i musikstyckets melodi.
Alla tonart har, om man bortser från parallelltonarter, olika antal förtecken och därmed också olika tonmaterial. När tonarten ändras, ändras också tonmaterialet, och därför upplever man ofta vid modulationer att melodin använder sig av toner som inte hör hemma i den ursprungliga tonarten, utan som kommer från den nya tonartens tonmaterial. I noterna kan det helt konkret synas antingen genom att de fasta förtecknen ändras, eller genom att tillfälliga förtecken sätts in i melodin. I följande exemepl från The Music of the Night (Andrew Lloyd Webber, 1986) modulerar melodin från Bb-dur till C-dur. Överst noteras det genom att de fasta förtecknen ändras, nederst noteras det genom att tillfälliga förtecken har satts in (återställningstecken för b). Lägg märke till att resultatet är detsamma.


Precis som varje tonart har ett eget tonmaterial har också varje tonart ett eget ackordmaterial (parallelltonarter inkluderade). För alla tonarter gäller att det oftast är ackorden på tonartens första, fjärde och femte steg (i funktionsanalysen kallade tonika, subdominant och dominant) som används i ett musikstycke. I durtonarter är alla tre ackorden i dur (i C-dur ackorden C-dur, F-dur och G-dur). I molltonarter är första- och fjärdestegsackorden i moll och femtestegsackordet nästan alltid i dur (i A-moll ackorden A-moll, D-moll och E-dur). Utöver ackorden på de första, fjärde och femte stegen används också ofta ett eller flera av parallellackorden till de tre ackorden (ackorden som står ovanför de tre ackorden i kvintcirkeln - i C-dur ackorden A-moll, D-moll och E-moll). Om tonarten ändras, ändras både ackorden på det första, fjärde och femte steget, samt parallellackorden. Modulationer kan därför ofta kännas igen på ett mer eller mindre markant byte i ackorden.

Om man upptäcker ett byte i ackorden och i antalet fasta förtecken (eller tillfälliga förtecken i melodin), kan man med stor säkerhet sluta sig till att musikstycket har modulerat till en ny tonart. Nästa steg är att lista ut vilken tonart det har modulerat till. I artikeln om tonarter finns en guide till att hitta tonarten i ett musikstycke.

2. Modulationstyper
Man arbetar med två olika modulationstyper. En vanlig modulation och en hoppmodulation.
I den vanliga modulationen finns det ett mellanled bestående av ett eller flera ackord som kan analyseras i både den nya och den gamla tonarten (se exempel i avsnitt 4, tonala utsvävningar). Dessa ackord kallas för omtydningsackord eller pivorackord, och de används för att skapa en övergång från den ena tonarten till den andra. Ofta är dominantseptimackord pivorackord, eftersom de kan peka ut ett nytt tonalt centrum.
I hoppmodulationen finns inget mellanled, dvs. att musikstycket modulerar utan användning av pivotackord. Musikstycket hoppar därmed direkt in i den nya tonarten utan förvarning. I Every Breath You Take (Sting), modulerar musikstycket plötsligt utan förvarning från C-dur till Ab-dur, och det är alltså ett exempel på en hoppmodulation:


3. Typiska modulationer
Ett musikstycke kan modulera (eller göra en tonal utsvävning) från en tonart till vilken annan tonart som helst. Det finns dock vissa modulationer som är vanligare än andra:

Modulation till parallelltonart
Den förmodligen vanligaste modulationen är en modulation till parallelltonarten, dvs. en modulation till tonarten i dur om den ursprungliga är i moll, och i moll om den ursprungliga är i dur, men med samma förtecken. Eftersom de två tonarterna har samma förtecken är därmed samma tonmaterial är denna modulation inte så markant.
Exempel: C-dur till A-moll, D-moll till F-dur, Eb-dur till C-moll.

Modulation till varianttonart
En annan vanlig modulation är en modulation till varianttonarten, dvs. en modulation från dur till moll eller omvänt. Denna typ av modulation är mer utstående än en modulation till parallelltonarten, eftersom två varianttonarter har olika fasta förtecken. Två varianttonarter har alltid tre toner som skiljer sig mellan dem (exempelvis har tonarten C-moll fast förtecken (b) för tonerna b, e och a, medan C-dur inte har några fasta förtecken alls).
Ofta ses denna modulation mellan vers och refräng i ett musikstycke. Om versen går i moll kan man ge musikstycket ett lyft genom att låta det modulera till dur i refrängen.
Exempel: C-dur till C-moll, A-moll till A-dur, B-moll till B-dur.

Tonika till dominant
Modulationen från tonika (första steget) till dominanttonarten (femte steget) används mest i äldre klassisk musik, och inte så mycket i pop- och rockmusik. Tonarterna är nära besläktade, och det behövs bara en ändring av en ton i bytet från den ena tonarten till den andra.
Exempel: C-dur till G-dur, Ab-dur till Eb-dur, A-moll till E-moll, D-moll till A-moll.

'Melodifestivalmodulation'
'Melodifestivalmodulationen' är en modulation där musikstycket modulerar en halv- eller en helton upp. Modulationen används ofta i Melodifestivalsammanhang (därav namnet), där man låter låten modulera en halv- eller helton upp i sista refrängen. Det ger låten ett lyft, och lyssnaren upplever därmed låten mer energisk och med förnyat intresse.
Exempel: C-dur till C#-dur, A-moll till Bb-moll, C-dur till D-dur, Eb-moll till F-moll.

4. Tonal utsvävning
Om ett musikstycke bara kortvarigt ändrar tonart kallar man det vanligtivs för en tonal utsvävning och inte en modulation. I en tonal utsvävning ändras tonarten snart igen (till en ny tonart eller tillbaka till den tidigare), och tonarten hinner därför inte etableras. Tonala utsvävningar har samma kännetecken som vanliga modulationer. Man använder dock normalt tillfälliga förtecken och inte en ändring av de fasta förtecknen, om melodin under den tonala utsvävningen använder toner från den nya tonarten (som inte finns med i den tidigare).
Nedan visas ett utdrag ur Noget om drankervejr (Mogens Jermiin Nissen) samt en funktionsanalys av ackorden. Låten går i D-moll, men den har en tonal utsvävning till parallelltonarten F-dur. Lägg märke till att vissa av ackorden kan analyseras både i tonarten D-moll och tonarten F-dur (så kallade omtydningsackord eller pivotackord).