Här visas exempel på tre olika melodiska analyser. Analyserna är huvudsakligen gjorde av Merete Wendler och återgivna här med tillåtelse från författaren. Läs om melodisk analys här om du behöver.


1. Svantes lykkelige dag (Benny Andersen, 1972)


Tonart: Eb-dur
Taktart: 4/4

Form:
Sången består av fem melodiskt och rytmiskt identiska verser, och den är därför på ett övergripande plan uppbyggd kring en strofisk form av typen AAAAA. Varje A-stycke (vers, se notexempel ovan) består av tre delar (a, b, c), som skiljer sig åt i bland annat rytmen. Varje avsnitt består av två fraser på två takter var.
a = takt 1-4
b = takt 5-8
c = takt 9-12

Melodi och rytm:
a (första delen) är nästan statisk, både melodiskt och rytmiskt. Rytmen i varje fras är symmetrisk: halvnot – 2 fjärdedelar – 2 fjärdedelar – halvnot. Den första frasen har två olika toner, den andra frasen tre, som ligger i sekundavstånd från varandra.
b tar melodin från tonika- till dominantläge, bla. med hjälp av ett återställningstecken framför tonen a. Notvärdena är nu kortare: det finns åttondelar samt en punkterad fjärdedel. Melodin utvidgar successivt sin ambitus och hoppar i den fjärde frasen upp till topptonen d. c upprepar rytmen från början av del b: en fjärdedel plus två åttondelar. Återigen är melodin väldigt statisk, men den avslutas dock med ett upprepat b i en annan oktav i den näst sista takten. Harmoniskt vänds melodin tillbaka till tonikaläge. Delen representerar melodin kulmination, i att det inte finns några långa notvärden som i den första delen, eller pauser som i den andra. Fraserna är inte åtskilda.

Helhet:
Melodins ambitus är en stor decima: från lilla b till tvåstrukna d. Karaktären sträcker sig över den inledningvis lugna och meditativa med långa notvärden, till avslutningens intensiva upprepning av den förhållandevis höga tonen b i en bestämd rytm. Inte helt ointressant är det att 'ostmaten' (ur texten) ligger mitt på melodins kulmninationspunkt: sången handlar om vardagliga saker. Och förväntningen om det strax kommande kaffet hörs i den avslutande punkteringen (spänning) och sluttersen (avspänning).

2. Den danske sang er en ung, blond pige (Carl Nielsen, 1926)


Tonart: F-dur
Taktart: 4/4

Form:
Sången består av tre melodiskt och rytmiskt identiska verser, och kan därför sägas vara uppbyggd på en strofisk form av typen AAA. Varje A-stycke (vers, se notexempel ovan) består av fyra delar (a, a', b, c), där varje del består av två fraser på två takter var.
a = takt 1-4
a' = takt 5-8
b = takt 9-12
c = takt 13-16

Melodi och rytm:
a (del 1) kännetecknas vid ett inledande uppåtgående sexthopp till F-durs ters a, och går vidare i en treklangsrörelse upp till kvinten c, delens högsta ton. I en stegvist fallande rörelse går melodin ner till dominantens kvint, g, för att efter några toner omkring g lägga sig till vila där. Den här delen går alltså från tonika- till dominantläge och skapar på så sätt en spänning gentemot nästa del. Den karakteristiska rytmen är tre fjärdedelar följt av två åttondelar.
a' börjar som a (del 1), men blir halvvägs mer C-duraktig med hjälp av ett upprepat upplöst b-förtecken för tonen b; vilket ger ledtonen till tonen c. Delen slutar med en stegvis nedåtgående rörelse till tonen c'.
b markerar den ökande spänningen mot melodins kulmination genom ett inledande oktavhopp från c' till c'' på upprepningen av 'den danske sang'. Därefter går den stegvis nedåt, med några utsmyckningar, över kärntonerna b-a-g. Oktavhoppet upprepas, precis som den efterföljande nedåtgående rörelsen. Rytmiskt nyanseras melodin med punkterad fjärdedel plus åttondel, så att delens högsta ton blir längre. c utgör melodins kulmination med ett uppåtgående sexthopp till melodins allra högsta ton d'', varefter den stegvis nedåtgående rörelsen med utsmyckningar tar melodin till avslut på F-durs grundton. En del av det som skapar en kulmination i den här delen är en tillbakavändning till a-delens karakteristiska rytm.

Helhet:
Melodins ambitus är en liten decima: från lilla b till tvåstrukna d. Melodikurvan når sin lägsta ton i slutet av a'-delen för att därefter påbörja en spänningsökning till den högsta tonen i början av c-delen. Den nynnande blondinen i textens första halva understryks av de enkla tonupprepningarna med lika långa notvärden. Harmoniskt sett berör melodins andra del fler tonala plan än den första, vilket hjälper till att bygga upp spänningen fram till kulminationen. Tillsammans med den lugna rytmen ger melodikurvan med kulmination följd av en avspänning i C en känsla av högtid och intensitet, som passar bra till den 'dånande högtidsversen' i den andra halvan.

3. Yesterday (John Lennon/Paul McCartney, 1965)






Tonart: C-dur
Taktart: 2/2 (alla breve)

Form:
AABB’ABB’Acoda
Det handlar alltså om en popform. De två formleden B och B' kan eventuellt noteras som ett enda (B), och i så fall börjar musikstycket med en AABA-form.

Melodi och rytm:
A-delarna kännetecknas bland annat av ett inledande förslag (tonen d), följt av en överraskande stegvis, diatonisk uppgång i melodisk moll till tonikaparallellen i takt två och tre.
Melodin vänder dock snabbt tillbaka till tonikan. Melodin innehåller uteslutande stegvisa rörelser och små hopp (terser och en enstaka kvar) och fördelar sig ovanligt nog på sju takter, som kan delas in i 1+2+2+2 takter.
B-delen består av en fras på fyra takter, som harmoniskt tar melodin från det parallella A-moll tillbaka till tonikaläget. Rytmiskt känns B-delen igen på att den börjar med två halvnoter, en tonupprepning följd av tre fjärdedelar, och det kontrasterar därmed mot A-delens många åttondelar.
I både A- och B-delarna ligger melodin väldigt nära texten, vilket åstadkommer en del synkoper (takt 3, 5, 7 och 10). Coda är en lätt rytmiserad variant av slutet på A. Just variationen ger frasen lite större tyngd, i och med att en punkterad fjärde del plus en åttondel här blir till två fjärdedelar.

Helhet:
Melodins ambitus är en liten decima: från lilla a till tvåstrukna c. Melodin kulminerar i B-delen, där låtens titel för andra gången uppträder i texten. Karaktären är påtaglig, bland annat för att durmelodin hela tiden flirtar med det mollaktiga; jfr. texten om olycklig kärlek. Låtens stora hitkvalitet har förmodligen inte bara med melodilinjens utformning att göra, utan melodin är mycket insisterande i sitt växlande dur/moll-tonspråk och sin nästan hulkande B-del med sina två inledande halvnoter. Det kan också läggas märke till att det inledande 'yesterday' (ur texten) nästan får sången att gå i stå (i den första takten!), medan A-delens avslutande 'yesterday' med det uppåtgående tershoppet har ett visst driv och därför också en lätthet som saknas i det deprimerad inledningen.