En analys av ett musikstyckes ackord (harmonier) kallas för en harmonisk analys. Den harmoniska analysen består av flera olika delar - det är upp till var och en att avgöra hur stort fokus man vill lägga på de enskilda delar, och om några av delarna eventuellt ska utelämnas helt i analysen.


1. Grundläggande element
Först och främst är det ett antal grundläggande frågor som man kan försöka att besvara i analysen;
Tonart: Vilken tonart går musikstycket i? Förekommer modulationer, dvs. byter musikstycket tonart någonstans?
Ackord: Finns det få eller många ackord, är de enkla eller komplicerade, är de övervägande dur eller moll, hjälper de till att bygga upp spänningar, finns det någon kulmination? Finns det några genomgående ackordprogressioner, rundgångar (turnarounds, vamps) eller kadenser?
Konsonans/dissonans: Är harmoniken konsonerande eller dissonerande? Genom hela musikstycket eller bara i enstaka partier?
Relation till text: Har harmoniken något förhållande till texten, används till exempel mollackord för att att framhäva textens sorgliga budskap?

Därefter kan man ge sig in på en mer djupgående analys av musikstyckets ackord. Här kan man välja att använda funktionsanalys, steganalys, eller en blandning av de två; stegfunktionsanalys. Dessa analysmetoder går i korthet ut på att beskriva ackordens inbördes förhållande till varandra. I den mesta pop- och rockmusik är det lämpligt att använda funktionsanalys, i jazzmusik är steganalysen i regel den som ger bäst överblick över ackorden.

2. Harmoniktyp
Till slut kan man försöka beskriva vilken typ av harmonik musikstycket använder. Det kan vara funktionsharmonik, modalharmonik, bluesharmonik eller en rad andra mer sällsynta typer av harmonik. Ett musikstycke kan gärna använda flera olika typer av harmonik, tex. funktionsharmonik med spår av bluesharmonik, eller modalharmonik i verserna och funktionsharmonik i refrängerna. Kännetecknen för de olika harmoniktyperna beskrivs nedan.
I menyn till vänster finns under menyvalet 'tabell' dessutom en tabell som jämför funktionsharmonik, modalharmonik och bluesharmonik med varandra.

Funktionsharmonik
I funktionsharmonik är ackordmaterialet i regel de ackord (ofta tre- eller fyrklanger) som kan bildas av dur- eller mollskalans toner. Dock används ofta mellandominanter, som använder skalafrämmande toner. Ackorden har en klar inbördes rangordning - vissa ackord upplevs som "borta" (spänning) och andra som "hemma" (avspänning). Ledtonsspänning och kvintfall är karakteristiska för sammansättningen av ackorden, och det är till för att skapa ett framåtdriv i musik. Precis därför är dominantackord viktiga i funktionsharmonik (pga. deras spänning och framåtdriv med tonikan). En typisk ackordföljd i funktionsharmonik är den tonala kadensen: | C - F - G - C |
Melodin understödjer (dvs. följer) ackorden och har i regel också ledtoner. Melodins skalaunderlag är - precis som ackordens - dur- och mollskalorna.
Musikstycken som använder funktionsharmonik analyseras bäst med funktionsanalys.
Exempel på musikstycken som använder funktionsharmonik:
Limbo Rock (W. E. Billy Strange)
Mr. Tambourine Man (Bob Dylan)
Hey Jude (John Lennon/Paul McCartney).
Du gamla, du frida (Kim Larsen)

Modalharmonik
I modalharmonik har ackorden ingen bestämd rangordning, de är så att säga likvärdiga. Det finns ingen spänning mellan ackorden (de upplevs inte som "borta" och "hemma" som i funktionsharmonik), och ledtoner används sällan. En fras eller ett stycke kan lika gärna sluta på ett ackord som på ett annat. Ofta är det sekund, ters eller kvartsavstånd mellan ackorden. Sammantaget har ackordföljden en statisk och riktningslös karaktär.
Melodin följer i regel en skala och inte det harmoniska förloppet. Skalaunderlaget är kyrkotonarterna - särskilt de doriska, frygiska, mixolydiska och eoliska skalorna används ofta. Ofta använder melodin bara ett 5- eller 6-tonigt urval av skalornas toner. Toner med halvtonssteg till granntonen är de som utelämnas, så att man undgår ledtonsspänningar.
Musikstycken som använder modalharmonik analyseras bäst med steganalys.
Exempel på musikstycken som använder modalharmonik:
Eleanor Rigby (The Beatles - e eolisk)
What Shall We Do with a Drunken Sailor (engelsk folkemelodi - d dorisk)
Smoke on the Water (Deep Purple)

Bluesharmonik
I bluesharmonik används ofta ackorden på steg I, IV och V. Ackorden är i regel i dur, och de sätts vanligtvis samman till en 12-takters bluesform av typen:
III I
IV IV I I
V IV I I
Bluesformen kan dock varieras i större eller mindre grad. Det är inte ovanligt att alla ackorden (på både steg I, IV och V) har en liten septima tillagd. Kvartsfall mellan ackorden är också karakteristiskt för bluesharmoniken - i bluesformen ses det i takt 6-7 och i takt 10-11 (IV -> ).
Melodierna utgår från olika bluesskalor, som harmoniken inte har någon direkt förbindelse till. Karakteristiskt för melodin är förekomsten av blå toner (från bluesskalan den sänkta tersen, sänkta kvinten och sänkta septiman).
Musikstycken som använder bluesharmonik analyseras bäst med steganalys.
Exempel på musikstycken som använder sig av bluesharmonik:
Hound Dog (Elvis Presley)
St. Louis Blues (W.C.Handy)
I'm Movin' On (Hank Snow)

Andre typer av harmonik
Det finns tre andra typer av harmonik: kvartsfallsharmonik, o-harmonik och antiharmonik - dessas användningsområden är dock ganska begränsade. Kvartsfallsharmoniken är allmänt känd. O-harmonik och antiharmonik är två begrepp som infördes av Anders Aare, Johannes Grønager och Poul Rønnenfelt i boken Rockmusik i tid och rum - när man använder sig av dessa bör man därför alltid hänvisa till den boken.

Kvartsfallsharmonik
Kvartsfallsharmonik (också kallad utökad bluesharmonik) tillhör samma familj som bluesharmonik, eftersom kvartsfallet som också kännetecknar bluesharmoniken står centralt i denna typ av harmonik. Ackorden i kvartsfallsharmonik, oftast durackord, bygger på grundtonerna i en pentatonisk mollskala och är därför ackorden på stegen I, IV, V, bIII och bVII. I C-dur är ackorden alltså: C, F, G, Eb och Bb. Lägg märke till att ackorden ligger efter varandra i kvintcirkeln, övervägande till vänster från grundtonen, som i det här fallet är C. Det förekommer ofta kvartsfallskedjor av ackord, dvs. ackord som flyttar sig moturs runt i kvintcirkeln, i den här typen av harmonik.

Utan-harmonik
Utan-harmonik används speciellt i technobaserade genrer. I utan-harmonik är det sound och groove (och inte harmoniken) som skapar musiken. Harmoniken ges bara en mindre betydelse, och är i många fall helt icke-existerande. Utan-harmonik kan alltså kort sagt beskrivas som musik utan eller med bara några få ackord.
Exempel på musikstycken som använder utan-harmonik: Karmacoma (Massive Attack) och Diesel Power (Prodigy)

Antiharmonik
Antiharmonik används främst i vissa heavy metal-genrer. Det är en gränssökande harmonik som bryter mot de konventionella sätten att sätta ihop ackord på, och som eftersträvar att låta atonal. Melodin, som utgår från en medvetet "ovanlig" eller "annorlunda" skala, använder sig ofta av intervallsprång på en tritonus, och ackorden är ofta power-ackord (ackord utan ters).
Exempel på musikstycken som använder antiharmonik: Reconstrucdead (D:A:D)