Funktionsanalys är en analysteknik som används för att beskriva ackords förhållanden till varandra. Funktionsanalysen kan användas i alla genrer, men den är mest användbar i pop- och rockmusik och i musik från 1600-talets början till början av 1900-talet. Till den mesta jazz är det lämpligare att använda steganalys.


1. Funktioner
I funktionsanalys beskrivs ackorden som funktioner, eftersom alla ackord har en bestämd funktion i det sammanhang de är i. Funktionerna har fått ett eget menyval i menyn till vänster. Lär dig åtminstone huvudfunktionerna innan du läser vidare i den här artikeln.

2. Kvintcirkeln
Kvintcirkeln är ett nyttigt redskap i samband med funktionsanalys, eftersom den ger en överblick över de vanligaste funktionerna. Man måste känna till kvintcirkeln för att kunna förstå funktionsanalys ordentligt. Läs mer om kvintcirkeln här.

3. Kvintgångar
En kvintgång är en kedja av kvintvis fallande eller (mer sällan) stigande ackord. En stigande kvintgång följer samma princip som en fallande (ackorden rör sig bara en kvint upp i stället för en kvint ner), och det är därför bara de fallande kvintgångarna som tas upp här. Det brukar kallas kvintfall.
Man skiljer mellan en real kvintgång och en tonal kvintgång.

Den reala kvintgången är en kedja av durackord (ofta med en tillagd liten septima) som går runt kvintcirkeln moturs (varje ackord faller på så sätt en ren kvint). Det kan exempelvis vara ackordföljden (ackorden är för lätthetens skull noterade i grundläge):
Kvintskridtssekvens

Kvintgången kan maskeras, så att ackordföljden exempelvis ser ut som nedan:
Maskeret kvintskridtssekvens

Här har det andra ackordet bytts ut mott ett mollackord, det tredje har fått en liten nia tillagd, och de fjärde och femte ackorden har bytts ut mot sina respektive tritonussubstitutioner. Att maskera ett ackord betyder alltså att man ändrar ackorden genom att exempelvis utöka dem (tex. b5, b9, 7, 9), ändra bastonerna (tex. ters, kvint eller septima i basen), växla mellan dur och moll, tritonussubstituera, mm.

En tonal kvintgång är en rad diatoniskt fallande ackord (ackorden rör sig alltså inom tonarten). I C-dur ser ackordföljden alltså ut ssom nedan:
Tonal kvintskridtssekvens

Då den här kvintgången rör sig inom tonarten är ett av kvintfallen inte på en ren kvint, utan på en tritonus (i det här fallet från F till Bdim). En tonal kvintgång kan precis som en real kvintgång maskeras.

Kvintgångarna (både de reala och tonala) kan delas upp i x antal sekvensled på två ackord var, där varje led kan analyseras som dominant till tonika: F#7 -> B7 | E7 -> A7 | D7 -> G7 | C7
Lägg märke till att varje sekvensled faller ett steg: F#, E, D, C. Man säger därför att en kvintgång är en stegvis fallande sekvens.

4. Rosalia
En rosalia är en stegvist stigande sekvens. Ackordrörelsen i rosalian är en kvart upp - ters ner - kvart upp - ters ner, osv. Rosalian kan börja på både kvart- som tersrörelsen. Ett exempel på en rosalia kan vara ackordföljden:
Rosalie

Ackordföljden ovan är i Eb-dur. Alla ackorden är för enkelhetens skull noterade i grundläge. Varje sekvensled (kvart upp - ters ner) i ackordföljden består av två ackord, och varje led stiger med ett steg: C, D, Eb (därav benämningen "stegvist stigande"). Rosalian är alltid tonal, men den kan också maskeras, dvs. ackorden kan ändras genom att man exempelvis utökar dem (tex. b5, b9, 7, 9), ändrar bastonen (tex. ters, kvint eller septima i basen), växlar mellan dur och moll, tritonussubstituerar, mm.

5. Slutvändningar
Med ordet slutvändning syftar man på de två sista ackorden i slutet av en fras eller ett stycke. Det finns många olika slutvändningar. Ett annat vanligt ord för slutvändning är kadens.

Om dominanten upplöses till ett annat ackord än tonika, kallas det en bedräglig kadens. Ackordet som dominanten upplöses till i det fallet är vanligen antingen tonikaparallell (Tp) eller molltonikakontraparallell (ToK):
Skuffende kadence

En fras slutar dock vanligtvis på en av de tre huvudfunktionerna. Slutackordet är alltid ett grundackord, det vill säga ett ackord med grundtonen i basen. Slutar frasen med tonika kallas det för en helkadens. Slutar frasen med subdominant eller dominant kallas det för en halvkadens. Man använder sig av sex olika hel- och halvkadenser. Om det ingår en subdominantisk funktion i en slutvändning kallas den plagal. Om det ingår en dominantisk funktion i en slutvändning kallas den autentisk. Alla exempel är i C-dur - lägg märke till de två sista ackorden i varje notexempel.
Autentisk helkadensD - T (dominant - tonika):



Plagal helkadensS - T (subdominant - tonika):



Autentisk halvkadensDD - D(dominantens dominant - dominant):



Autentisk halvkadensT - D(tonika - dominant):



Plagal halvkadensT - S(tonika - subdominant):



Plagal halvkadensSS - S(subdominantens subdominant - subdominant):




Det finns olika beteckningar för hel- och halvkadenser. Beteckningarna ovan är de som används oftast. I boken Musikalske strukturer skiljer Anders Müller mellan en autentisk kadens, där det är ett kvartfall till det sista ackorden från ackordet innan, och en plagal kadens, där det är ett kvintfall till det sista ackordet från ackordet innan. Anders Müller använder därför beteckningarna nedan::
Autentisk helkadensD - T (dominant - tonika):
Plagal helkadensS - T (subdominant - tonika):
Autentisk dominanthalvkadens (eller bara halvkadens) - D(vekseldominant - dominant):
Plagal dominanthalvkadens (eller bara halvkadens)T - D(tonika - dominant):
Autentisk subdominanthalvkadensT - S(tonika - subdominant):
Plagal subdominanthalvkadens - S(vekselsubdominant - subdominant):

6. Typografi på dator
På dator är det ofta svårt eller helt omöjligt att notera funktionernas symboler korrekt. Därför kan följande alternativa symboler användas:
Tonika med x i basen noteras: T/x
oTTonika i mollform noteras: To
+TTonika i durform noteras: T+
D9Dominantnonackord noteras: D9
Ofullständig dominant noteras antingen: ofull. D eller: Dofull.
  Tritonussubstitution noteras antingen med namn eller: D7b9/b5
Dominantkvartkvintförhållning noteras: D 4/5
Dominantkvartsextförhållning noteras: D 4/6

Det är bara en liten del av funktionsanalysens symboler som är med ovan, vilket beror på att resten av symbolerna noteras efter samma princip.

7. Guide till funktionsanalys
1. Ta reda på vilken tonart musikstycket vars ackord du vill analysera går i. Läs eventuellt om hur du hittar ett musikstyckes tonart i artikeln om tonarter.

2. Skriv tonarten där vi vill göra din funktionsanalys och sätt en ring runtom den (som i analysexemplen).

3. Ge ackorden funktionsbeteckningar. Det kan du inte göra utan att först ha läst avsnitt 1 om funktioner och satt dig in i de olika funktionernas namn, steg och symboler.

4. Var uppmärksam på att ett musikstycke kan modulera, dvs. byta tonart mitt i. Vid tonartsbyte ändras tonikan, och funktionsanalysen ska därför utgå från det nya tonika-ackordet.